bellux

 

För oss brann molnen, en efter en.
Tills himmelen var ljus och vi såg på varandra. 
Tystnaden trädde in, utan stillhet eller frid.
Ljuset får oss att tiga tillsammans.
Han jagar mig långsamt längs regnets barriär.
Men varför är han där? 

 

Mörker träder in i kristallstaden,
Säkra steg närmar sig sakta, 
Hans varma famn tar mig bort från vintervilan,
Genom hans röst träder mystiken in,
Tillsammans minns vi det som var,
Stilla njuter vi av frihetens få sekunder,
Magin gör så att stjärnor börjar snurra runt min jord
Sedan vandrar jag iväg i materiellt mörker.
Jag bränner in mig i tillvaron igen,
Allt har sin tid, allt har sin tid.

--