That sweet lady.



Jo. Jag åkte till England, ensam. 
Dels för att jag skulle vara ensam tre dagar, 
dels för att min goda vän som jag skulle
spendera tid med i London efter dessa dagar ligger på sjukhuset.

Det var shortsväder och jag gick runt med mina favoritkläder och var favorit.
Så favorit man kan vara. Jag mötte så många, som inte är som här. 
De pratar, som om det aldrig fanns någon morgondag, och jag likaså.
Det är det bästa med att resa ensam. Alla människor man träffar.
Ni borde göra det. För att resa ensam är det bästa. 

Vissa trodde jag var britt, amerikan till och med kanadensare.
Men de hade fel såklart. Tack för komplemangen. Japp. 
De har andra eluttag, tänk på det när ni åker dit. Haha. 
Och att allting alltid löser sig. 

Vänliga ögon. Engelsk frukost.
Dialekten. Attityden.

Barerna. Trafiken.
Kaniner. Ekorrar.

 
 
 
 

Okej.

Ungefär såhär kände jag mig för några dagar sedan, 
Tänkte visa det för att jag inte är sådan annars. 
Jag är glad nu. För the arms of the ocean are carrying me. 
 
2013-04-22

"Okej.

Jag medger att jag har panik. 
Det ryker ur mina öron, typ. 
Aldrig mer. Aldrig mer.
 
Vi pratade om sanning igår. 
Och tillit. Jag hörde en röst, 
och följde den tills jag var i mål. 
I armarna på någon som jag kanske litade på.
I alla fall rösten. Mm. Rösten.
 
Idag litar jag inte på något. 
Inte ens på mitt eget namn.
Blä på livet.
Blä."

* But the arms of the ocean are carrying me.