En lång väg hem.

 
Helt plötsligt så är man hemma. 
Jag saknar redan värmen, och svärmar om alla konstiga saker som har hänt och händer.
Jag är hemma och det flyger in fåglar i mitt hus mitt i natten.
Det är konstigt att inte somna klockan 7 på morgonen varje dag, 
och att inte ha sju rumskompisar, eller iallafall tre,
som man väcks av eller myser med varenda dag. 
Jag får påminnelser om att jag snart ska iväg igen.
Om att de väntar på mig på andra sidan atlanten.
Tillsvidare så träffar jag alla som jag borde. 

 

Smile.

 
"Du är den vackraste, på alla båtar och alla barer." 
Folk pratar och pratar och pratar, om fotografen. 
Hon som springer runt på alla barer, på alla båtar. 
Alla vet vem hon är och alla säger att de älskar henne. 
De ser på henne och ler. "Du är inte från denhär världen".
Nej, det är jag inte. Jag var en fristad mitt i en stor gröt av dimma.
Jag minns er alla så väl. Nu är det klart. Och idag regnar det.
Magaluf behövde en dusch, så någon däruppe lät det droppa. 
Godheten springer runt i vimlet, räddar alla som går förlångt. 
Dethär är något av det bästa jag har gjort, hade jag kunnat säga, 
men ibland så inser jag, att allt jag gör alltid kommer vara det. 
Hela mitt liv är det bästa jag någonsin gjort. 
Fotografen säger godnatt, godmorgon och godafton.
Snart ska hon hem. Hem till Sverige.
Äta kräftor och åka husbil. Göra drömfångare. 
Allt konstigt som konstiga människor gör. 
Visst är det så när man inte är från denhär världen.