Photo Booth History.

I kronologisk ordning ser jag migsjälv förändras, 
Om tiden inte är linjär så kanske allting händer precis nu. 
Haha, så mycket filosofi och så lite tid. Tid?
Mitt hår kanske har växt iallafall, ganska mycket. 
Kanske klipper av det snart, eller så gör jag inte det. Eller så gör någon annan det. 
Vi får väl se. 

Saker förändras. 
Jag är inte fast längre. Och det är det bästa jag vet.
Fastna aldrig, bra. Tar lite av det goda och flyger vidare.
Inhalerar lite mer om jag hinner.
Snart är jag hemma. Ibland saknar jag er.


 



At least as light as a colibri feather.

 
Jag har börjat packa ner mitt rum. För varje år måste man förflytta sig, vilket är ganska okej tycker jag. Jag längtar redan till nästa års gigantiska nybyggda kök och de gosiga sängarna i The Meadows. 

I all min nedpackning så hittar jag en liten bok. En bok som jag nästintill har glömt. Det var ni som skrev den, några av er som förstår vad som skrivs just nu. Ni äresvärdiga svenskar som kom på överraskningshejdå-t för många månader sedan. Många saker har hänt sedan dess, mycket har förändrats. Till det bättre. Allt var ganska supert då. Men nu, nu är det ännu mer supert. Livet har så mycket att ge, glöm inte det.

I dendära lilla boken så läser jag om betydelser. Att jag har lyft olika människor, kanske i ett snack i Taize eller på en gräsmatta utanför ett välkänt hus. Någon säger att jag ska dra tillbaka min engelska käraste till Sverige så att våra barn kan leka tillsammans, en annan pratar om Jesus eller Jokrar. Ni skriver om minnen, om gröna ansikten, om länder bortom horisonten. Tänk inte om, tänk när och hur, skrev någon. Och några penisar är ritade på sidorna. Ja, de ska väl alltid vara med. Comedians. Jag skrattar faktiskt. Ler och läser vidare. Jag säger bara tack. Det är skönt att ha så mycket med så många. Blessed. Det är väl vad jag är. 

Jag har börjat packa ner mitt rum, ja. Jag har tre exams kvar och jag vet att jag klarar det fint. Jag smiter runt till människor som inte bryr sig om vad de håller på med, vi läser ett par rader och jag smiter till nästa äventyr. Kanske lite biljard eller en picknick i solskenet. Solskenet. Det skiner på mig varje dag, även om solen inte lyser. Som jag alltid säger, jag älskar detta stället. Det känns konstigt att ett helt akademiskt år har gått. Och det känns hjärtskärande att åka hem snart. Från alla. Men det känns fint att komma hem och se alla i deras vita klänningar, att matas med kristenhet och höra toner av banden jag älskar. Jag längtar efter livet. Och livet är redan här, nu knackar han på min dörr. 

Adjö eller adieu.

Does your head spin?

 
Det var onsdag och världen var förvriden.
Jag stirrar på alla som pratar nonsense i alkoholmolnen. 
Det är ingen bra dag. Ingen bra dag alls. 
Tills jag hittar han med en hand i himmelen. 
Du med läppar som Socrates.
Du gör mer nytta än skada, det är jag säker på.
Vi argumenterar på en långpromenad eller i de tidigarna timmarna. 
Han är poet och flickan från spökstaden har våta kinder. Det regnar på oss. 
Han är något som känns och det är jag glad för.
Han är Mad as a Hatter, född med kvicksilver i ådrorna.
Andas, läs, lyssna, lev.

.jiuiyftdrsdrftgyhujiiouyituioplk.