Spök.

Inatt hade jag kunnat ställa mig upp och skrika tills luften tar slut,
eller bara sträcka ut mina armar när jag står på ett rullande flak,
eller mjölka någon annans kossor eller gå en väldigt lång promenad i mörkret
eller åka någon helt annanstans, eller hitta sjuttiotalet,
eller kanske hitta nya jokrar under asfalten, eller kyssas.
Men inatt är inte den natten. Inte än i alla fall. 
 
Vet ni vad jag drömde inatt? 
Jag drömde att jag grät. Av lycka. 
Undra om jag gjorde det i vår verklighet också.
För jag kommer ihåg det så tydligt. 
Jag grät och grät och grät. 
Jag och en till. 
Och de andra förstod inte.
Men det gjorde inget.
För vi bara grät. 
Jag tror att jag grät från början till slutet.
Bara för att närvaron var så stark.
Så stark att jag snart blev blind. 
Jag tror att jag drömde om den största dagen.
Som någonsin kommer existera.
När jag tänker efter så var den nog
den bästa drömmen jag har drömt.
Och kommer att drömma.
Om jag inte drömmer den igen.
Eller om det inte blir verkligt. 
Riktigt påtagligt verkligt.

Varför? 
Gud. 
 

Blommor.



Glad midsommar alla. 
Jag är hemma och välbehållen.
Valparna börjar bli stora (fortfarande små, jaja). Och mysiga. 

På dagarna jobbar jag med fina människor och barn. 
På kvällarna trivs jag med människor som korsar min väg 
eller dricker alkoholfri Rosé med mina föräldrisar.
Idag ska jag skicka iväg brev till fjärran länder. 
Och fira Chey och midsommar.

Skratten som uppstår när familjen Johansson inser att jag ska gå på 
Cheys (scheiss) - fest. Alltså bajsfesten på tyskis. Haha. Ja.