Disarray.



Det är som motsatsen till vackra gitarrspel ni vet. 
Nej, klart ni inte vet. Eller vad vet jag? Som när det står skrivet.
"Färger blir till moll, precis som bitande kyla"
Men det är väl så när man är naiv. Tur att man är det. Naiv. 
Jag hade velat skriva låtar om en sista kyss.
Eller om den första. Om allt som blev aska. 
Om att ersättas. 
- Ersättas?
Precis som han gjorde, 
En vacker gitarrspelande själ.

Vad är ens människor?
- Människor. 

Jag kommer skratta migsjälv i ansiktet. 
När jag springer över välbekanta mossiga stenar.

Om fem år eller så. 
(men jag ska förbjuda det, eller?)

Vart är människorna?
De vackra med gudars själar och läppar som Socrates.

Jag undrar om man får be.
Be om att sluta.

Kommentera här: